Den lilla byn Äppelbo i Västerdalarna, var under många år en stor soldatbygd i förhållande till invånarantalet. Äppelbo blev västerdalarnas militärsocken, liksom Gagnef blev österdalarnas. Under några år uppgick knektarna från Äppelbo till ett 40-tal, eller 1/3 av hela västerdalskompaniet. Äppelbo gav kompaniet både flest och bäst korpraler och flera av dem ansågs som ståtliga, brunhyade, starka och högvuxna. Den blinde ”gubben” Hjortman vars far var trumslagare i finska kriget 1788 ska ha sagt en gång. ”Att vara Äppelbokarl var det samma som att vara soldat och gärna bärgad bonde för det.” 

Under Karl XI och Karl XII:s tid utgjorde Västerdalskompani och indelningsverkets övriga förband, ett av de effektivaste krigsinstrument världen skådat. Då var förbanden välutbildade och befälskadern skicklig. När Gustav Vasa behövde soldater som stöd mot smålänningarna 1542, så ville han ha dalkarlar. Han skrev till fogden Nils Larsson, ”Anamma där uti vår tjänst en hop dugliga unga karlar som lust och vilja hava och skickeliga äro att tjäna oss för landsknektar”. Resultatet av denna första rekrytering vet vi inte mycket om. År 1545 skrev kungen ett öppet brev till Dalarna och meddelade att han skulle skicka fullmäktige Erik Håkansson med uppdrag att ”uppskriva” de soldater som ”dugliga kunna vara”. Soldaterna fick till en början använda egna vapen, stålbågar eller amborst med anor från Engelbrekt och Sturarnas dagar. Men inför utbrottet av det ryska kriget på 1550-talet, lät kungen utrusta dalasoldaterna med eldvapen, s.k. rör från kronans tygförråd. Första gången detta skedde var år 1553, då 200 soldater från Dalarna fick byta ut sina hemmagjorda vapen mot ”rör”, krut och bly.

Av soldatlivet i Äppelbo finns nu bara minnen i böcker, uniformer och de soldatmarscher och beväringslåtar som spelades. Kyrkoherde Johannes Skoglund nedtecknade på 1920-talet, många låtar som fortfarande spelas av spelmän i Äppelbo. Efter de låtarna har nog många fötter trampat vägen till och från Rommehed, Dalaregementets exercisfält. När soldaterna skulle till Rommehed fick de ta sig till Dala-Floda för egen maskin, gående eller med hästskjuts. Därifrån var det gemensam marsch med musik i täten till Djurås. Från Djurås fick de sedan åka tåg till Borlänge och Rommehed.

Rote är ett begrepp som vi mest känner till som en militär term, vilken betyder två man. Förr betydde det ett antal gårdar som gemensamt ställde upp med en soldat. Ursprungligen har ordet haft betydelsen skara (ofta avdelning krigare, trupp). Västerdalskompani skulle utgöras av 150 soldater och indelades därför i 150 så kallade rotar. Varje rote skulle bestå av så många bönder som krävdes för att deras gårdar tillsammans skulle ha ungefär samma skattekraft, eller med andra ord - ett hemman. Antalet bönder per rote kunde därför variera beroende på gårdens värde, och antalet rotar variera från bygd till bygd. Varje rote var sedan skyldig att anställa en soldat = rotesoldat, och fick från och med 1690 års mönstring, nummer och rotenamn som också blev soldatens så länge han tjänade för roten. Kraven på en rekryt växlade något. I regel fick han inte vara yngre än 17-18 år och inte äldre än ungefär 30. Någon fast pensionsålder fanns inte. Men så sent som 1887 stadgades att den som fyllt 55 år kunde avskedas, vilket kan tyckas vara en hög ålder eftersom vi i våra dagar inte är värnplikts ”dugliga” längre än till 47 år. Dalfolket lyckades utverka befrielse från att avdela soldattorp med jord till varje soldats underhåll. Man framhöll hur lite jord varje bonde i regel hade jämfört med hur det var i andra landskap och olämpligheten av att splittra jorden ytterligare. I stället uppgjordes ett kontrakt år1686 mellan kronan och socknarna i Dalarna att soldaten skulle få kontant avlöning, och en noggrann förteckning gjordes.

Från början på 1680-talet fanns i Äppelbo socken 10 soldatrotar, 1690 var de 11 stycken och blev så småningom 12 stycken. Av dessa kan nämnas namn som; Brandt, Ek, Bäck, Pipare, Barfoth, Örling m.fl. Unga pojkar från Äppelbo sökte sig på grund av rotebrist till andra socknars rotar för att få tjänstgöra. Störst och kanske mest välbärgad av socknarna i västerdalarna var Malung med 45 rotar. 1866 var inte mindre än 16 rotar i Malung besatta med äppelbokarlar. Dessutom innehöll exempelvis rotar i Lima,Transtrand, Mora också soldater från Äppelbo.

Några soldater ansökte om namnbyte och nämnas kan Lars Eriksson på rote 91 Dansare i Vallerås, son till Erik Ås (tidigare Örling). Lars blev även soldat i Frälsningsarmén, och på grund av att dans ansågs som en dödssynd, så ansökte han och fick namnet Nordström. Soldat Erik Eriksson på rote 63 Pipare i Rågsveden blev senare vice korpral. På en generalmönstring klev han fram och sa ”Jag vill heta Ekman”. Trots generalens nekande stod han på sig och fick så småningom byta till Ekman.

På Ovanheden strax intill ån Noret som rinner genom byn Äppelbo, ligger ännu den gård som var gamla tiders kaptensboställe, Stensbo. 1696 befalldes att kaptenen skulle ha Stensbo i Äppelbo till boställe. ”Härifrån uttågade Väster Dals kompani till Carl XII, Gustaf III, Gustaf IV Adolfs och Carl XIII: s krig, hit återkom återstoden af de fattiga bygdernas krigare, för att aflämna sina gevär och sin mundering vid trossboden. Härifrån utryckte en del av Armfelts tappra Dalvargering (förstärkningsmanskap), som under Gustaf III: s ryska krig i Savolax ödemarker nästan mangrant gaf sitt lif för fosterlandet. Hit sammandrogs i äldre tider oupphörligen kompaniet för övningar.” Den var och förblev denna landsändas enda kompaniboställe och 1957 fanns ännu stora, gamla popplar kvar som omkransade gården, vilket bidrog till att framhäva karaktärshusets vackra exteriör.

Den är nu omgärdad av stora lummiga björkar och ser ut som en mindre herrgård efter en ombyggnad på 1920-talet. På Stensbo stod trossboden även kallad tältboden som uppfördes 1776. Där förvarades spannmål och utrustning åt manskapet. Lars Danielsson Ryttare berättade att han och Johan Ähdel i slutet på 1800 talet, ibland spelade till dans i den gamla tältboden. Den blev så att säga danslokal. ”Gamla gubben Heinstedt” (enligt L. Ryttare) köpte tältboden och flyttade den från Stensbo på 1800- talet, och satte upp på Opsaheden i byn Sälen i Äppelbo. Den är nu åter flyttad och finns att beskåda på hembygdsgården i Äppelbo.

Anders Spole efterträddes av Otto Wilhelm von Knorring, född i Estland 1683. Som karolin var han med om en hel del drabbningar och blev tillfångatagen i sårat tillstånd vid Poltava 1709. Efter många års fångenskap kom han helt utblottad till Sverige 1722. Samma år blev han chef för Västerdalskompani. Den tjänsten hade han fram till 1740. Då blev han utnämnd till överstelöjtnant och flyttade till Säters Kungsgård där han avled 1761. Enligt traditionen ska hans stoft ha förts tillbaka till Äppelbo och vara begravt intill en liten dotter under altaret i kyrkan. Enligt Dr Emanuel Engborg och överstelöjtnant F. Schenström, vilka bedrivit forskning beträffande Stensbo och dess innehavare, finns i landsarkivet i Uppsala bl.a. ett sockenstämmo protokoll från Äppelbo den 9 september 1764 med följande passus;

”Skall vidare undersökas huruvida och med vars kostnad den captainsbostället i kyrkan tillslagna graf må muras”.

När äppelbokyrka 1930 restaurerades beslöt kyrkorådet på förslag av dåvarande kyrkoherde Johannes Skoglund. Att hos länsakvarieämbetet ”hemställa” om undersökning i vad mån uppgifterna angående kompanichefsgraven i kyrkan hade fog för sig. Detta beviljades och professor Gerda Boëthius fick uppdraget att verkställa undersökningen. Professorn, kyrkoherden och en handfull intresserade balanserade under golvet och förbi altarringens läge utan att någonting särskilt kunde hittas. Till sist, under norra sidan av koret, framträdde i skymningen en källarlik fördjupning, var sidor markerades av hällar.

Därnere konstaterade undersökningsledaren förekomsten av åtminstone tre kistor.  Alltså får det anses möjligt att O.W von Knorring jämte sin dotter sover sista sömnen under sockenkyrkans kor. Möjligen verifierades även uppgiften att chefen på Stensbo 1779-87 Adam Wilhelm Fahnehielm, död 1791 genom vådaskott under jakt, fått sitt vilorum här. Församlingens åtgärd blev att ge kompanichefsgraven ett minnesmärke. Det skedde genom infällning av en häll i kyrkogolvet ovanför graven med inskriptionen; VÄSTERDALSKOMPANI samt emblem. Utformningen av minnesmärket, som starkt påminner om ett sarkofaglock anförtroddes länsarkitekten Magnus Dahlander.